Efter hemkomsten i januari 1983 från Mexiko, där min dåvarande fru Aura och jag mötte flyktingarna från Yalambojoch nära gränsen till inbördeskrigets Guatemala, var många nyfikna. Jag arbetade då på Sandbyhovs långvårdsklinik i Norrköping som vårdbiträde och efter att ha visat diabilder från livet med de svårt traumatiserade och utfattiga flyktingarna ville fler hjälpa till.

En undersköterska sa: ”Jag vill bli fadder till ett barn”. Snart fanns ett tiotal faddrar på olika avdelningar och därefter dröjde det inte länge innan andra vänner och släktingar hakade på. Några månader senare fanns ett femtiotal faddrar som varje månad lämnade sina bidrag i kontanter. Vi fixade en postbox till flyktingkooperativet Jord och frihet i närmaste staden Comitán (åtta timmars resa från ranchen i regnskogen). Barfotaläraren Pascual blev ansvarig för att ta
emot fadderbidragen, som gick till livsmedel åt familjerna, kläder, medicin och senare även till den första skolan och en liten sjukstuga.

Pascual skötte kontakterna mycket noggrant med faddrarna i Sverige, och på den tiden fungerade posten i Mexiko bra. Brev kunde komma fram på sju dagar och även småpaket med kläder och leksaker slank igenom.

ARTIKEL I VECKOTIDNING
Våren 1987 besökte en fadder, AnnMari från Lund, flyktingranchen Jord och frihet och blev så imponerad att hon skänkte hundra tusen kronor för att köpa nästa ranch, El Horizonte med 72 hektar mark. Dit flyttade nästan 200 flyktingar till. På ett par år lyckades vi engagera faddrar även till barnen där. Efter ett fint reportage i veckotidningen Året runt tillkom många nya faddrar. De flesta äldre kvinnor från småorter och landsbygd. Några är ännu medlemmar i vår förening.

Plötsligt började vi dock få ilskna brev och telefonsamtal från flera av de nyblivna faddrarna: De hade fått tiggarbrev från familjerna i Mexiko. Som ville ha dollarsedlar. Faddrarna var med rätta upprörda. De skänkte ju redan pengar till projektet. Ett år senare då jag besökte ranchen fick jag reda på problemets ursprung. En välmenande dam i  Västerbotten hade varje månad sänt brev med en femtiodollarssedel till sitt fadderbarn. Det var då en ohyggligt stor summa för en fattig flyktingfamilj och ryktet spred sig som en löpeld bland familjerna på rancherna. Hemma i Sverige fick jag sedan informera alla faddrar om att absolut inte sända pengar i brev.

Men vi förlorade nog ett tiotal faddrar på Västerbottenkvinnans godhet. År 1990 var vårt insamlingsresultat 405 527 kronor. Av summan var cirka 140 000 kronor fadderbidrag.

Då vår förening vid inbördeskrigets slut 1995 började arbeta i flyktingarnas hemby Yalambojoch blev faddrarna en viktig grundpelare och under några år hjälpte svenska besökare till med att upprätthålla kontakterna även med de nya faddrarna i Sverige: Svara på brev och fotografera barnen.

För egen del började jag dock missköta fadderverksamheten. Under åren då vi hade Sidabidrag och samtidigt blev  involverade i byns markkonflikter med godsägare räckte orken inte till. Samtidigt fungerade postverket i Guatemala sämre. Paketen kom inte fram, utan hamnade i lagerlokaler i Guatemala City, där många har legat kvar i tio år eller stulits. Därefter följde en misslyckad privatisering av posten. Det har varit riktigt tråkigt att berätta för faddrar att deras paket nog aldrig kommer fram.

FLEECETRÖJOR OCH PUNK
Men under åren då posten fungerade blev det många lyckliga stunder i byn. Fleecetröjor, Ahlgrens bilar, kassettband med Ebba Grön och ibland barnböcker på spanska förgyllde vardagen. En pojke blev så upprymd att han efter ett  paket skrev tack till sin fadderfamilj och önskade sig en cykel till sig själv och en åsna till föräldrarna.

Det är allt färre svenska organisationer som har fadderbarn idag. Det är i stort sett bara SOS Barnbyar och Plan International kvar. Båda organisationer utför ett gott arbete, men har både i Sverige och lokalt i Syd anställda som sköter fadderbarnsverksamheten.

I Yalambojoch är det istället städerskan Angelina som sköter ekonomin i centret, vilket ofta blir ett arbete som sker oavlönat på fritiden, precis som för förskollärare och fritidsledare när de exempelvis gör inköp eller tar emot turister.

Frågan om fadderbarn har diskuterats på både styrelsemöten och årsmöten i vår förening under lång tid. Styrelsens fadderansvariga, Malin Linné, har inte kunnat sköta sitt uppdrag utan nya fotografier och upplysningar om familjerna i byn. Så det är med vemod vår förening nu måste avveckla fadderverksamheten. Några få svenska familjer har dock egen kontakt med familjer i Yalambojoch, liksom att det förstås finns möjlighet att besöka byn och träffa sina tidigare fadderbarn.

ALLA BIDRAG VÄLKOMNA
Tyvärr är det färre aktiva i vår förening idag. Tendensen är allmän. Det är inte så många små biståndsorganisationer kvar i Sverige som baseras på oavlönat arbete. Själv har jag många idéer för framtiden men även hälsoproblem som gör att jag måste minska mitt engagemang under våren. Till hösten hoppas jag dock åter ha hälsan, kunna visa bilder och berätta om Yalambojoch. Den som idag skickar fadderbidrag till vår förening får gärna fortsätta med detta. Precis som tidigare kommer pengarna byns barn till godo, i form av vår verksamhet i förskola, systuga och studiecirklar.

Text och foto:
PER BYLUND ANDERSEN